Impact/Genomslag

Dag6. Tyckte den rubriken kunde passa. Enorm påverkan i samhället detta Coronavirus har. På så många plan. Om jag inte hade varit en så positiv person som i allmänhet ser allt från den ljusa sidan, hade jag nu sagt att den här delen av min resa är förstörd. Alla muséer och sevärdheter jag velat uppleva är stängda. Jag tänkte att jag inte skulle ge upp utan faktiskt resa till Cincinnati och där ringa Freedom Center, National Underground Railroad Museum. Att tala med en anställf och be att de gör ett undantag och släpper in mig genom någon bakdörr. Det borde gå. Och jag skulle hata mig själv om jag inte försökte. En korrekt telefonsvarare meddelar att muséet är stängt, ingen vet hur länge. Inte ens jag kan charma en telefonsvarare. Jag bestämde mig för att promenera till busshållplatsen eftersom jag hade väldigt mycket tid. Skulle enligt resplanen egentligen gå runt i muséet cirka tre-fyra timmar och sedan ta en taxi till bussen mot Indianapolis. Nu gick jag i nästan två timmar. Fick ingen lunch, allt var stängt. Och staden var otroligt tråkig. Stora delar var rena slummen, övergivna och förfallna hus. Väldigt trista omgivningar. Väl framme fanns ett litet men mysigt café. Jag gick in och hälsades av två tjejer. Kaffe och bagel var vad de hade. Ok. Fick, som tur var, en liten förpackning philadelphiaost. Betalade och blev tillsagd att genast lämna lokalen. Man fick inte fika inne, men ta med sig kaffet ut. Inga stolar. Kallt, rått. Jag hittade en stenmur att sitta på. Kaffet var väl ok men när den bageln var färsk, vågar jag inte gissa. Till jul kanske. Torr och tråkig. Den gick ner tack vare osten, och kaffet.

Genomsvettig efter promenaden, nästan två timmar och fem kilometers uppförsbacke med full packning satte jag mig i busskuren och väntade i över tre timmar. En man från Senegal satte sig bredvid och började surfa runt på nån dejtingapp. Han ringde en kvinna och försökte övertala henne att släppa in honom. Men inte. Han hade högtalaren på och jag hörde hela samtalet, fast jag försökte låta bli. Hon var helt ointresserad och lät ganska irriterad. Vad jag inte förstår är varför hon inte bara la på. Samtalet pågick säkert en halvtimme. Efter en stund kom en mor och dotter och satte sig inne i byggnaden och dit gick vi två också. En dammig byggarbetsplats som gjorde illa vid min andning. Men det var varmare än ute. Själva bussresan var helt odramatisk och inget att skriva om. Trevlig busschaufför som jag pratade lite med om ditt och datt.

Här i Indianapolis har jag bokat ett centralt och prisvärt hotell. Ett rejält lyft från de senaste nätternas garderob. Stort och med härlig stol att sitta i. Åt på The Old Spaghetti Factory en utmärkt pasta. Och ringde min syster Carina. Talade med både Lena och Gustaf idag. Skönt att höra deras röster ibland. (Ca 12.500 steg, de flesta med packning).