Bozeman, Montana

Lördag 28 mars.

Igår kom äntligen besked om flygtrafik från USA mer än tre dagar i förväg. Ända fram till 13 april är den fungerande tradiken listad. Liksom den inställda. Många plan går faktiskt men de allra flesta är inställda. Detta coronavirus, vad det ställer till. Och mitt plan till Arlanda går enligt tidtabell! Jäss!! Och även mina United Airlines-flighter fungerar. De flyttas lite fram och tillbaka med någon timme men dagen ändras inte. Jag reser hem som planerat och är hemma till påsk! 🐣.

Jag får mejl av svenska ambassaden i Washington DC med jämna mellanrum eftersom jag har skrivit upp mig på deras Svensklista. Igår fick jag ett meddelande om att SAS flyger från JFK men mitt plan går från New Jersey, EWR, inte JFK. Alltså mejlar jag ambassaden och påpekar/frågar om detta. Och idag fick jag ett personligt mejl från ambassaden att de kollat med SAS som bekräftar min resa. ✈ Mycket oro är därmed borta och jag kan fortsätta som vi gjort ytterligare en vecka att vara i karantän med familjen här och inte vistas så mycket med andra.

Jag ska försöka slutföra mitt projekt med snickarglädje och befinner mig i slutskedet, det svåraste sågandet återstår…

Torsdag 26 mars.

Ännu mer snö föll i natt men dagen gör vad den kan för att radera nattens framfart. Sol och lite varmare luft gör att det smälter undan ganska bra. Delar av gräsmattan är synlig. Alltid något. Här finns en gigantisk stormarknad Costco, där man kan köpa (nästan) allt man behöver i stora förpackningar. Aldrig styckvis, tre kilo äpplen, två kilo sparris, fem kilo kött. Typ. Ni förstår principen. De har öppet kl 07.00 – 09.00 för personer 60+. Detta för att skydda äldre, som ju är en riskgrupp. Phillip och jag åkte dit i morse för att fylla på förråden här hemma. En lång kö ringlade utanför av köpnödiga äldre. Vi blev hälsade välkomma av en trevlig vakt, tog en kundvagn som sanerades när vi kom in i byggnaden av två raska kvinnor med spritindränkta trasor. Det borde väl gjorts innan vi tog vagnen.

Inne i denna enorma byggnad var första gången sedan jag kom hit som jag vistades bland fler än Carinas familj. Och jag måste erkänna att det kändes lite obehagligt. Så har jag aldrig känt förut. Såg mig omkring och försökte hålla rejält avstånd. Trots storleken på detta storköp gick inköpen fort och det kändes skönt att komma ut.

Carina bad mig göra lite snickarglädje på den nya entrén till Emilies hus. Så det har dagarna gått åt till. Jag skissade ett förslag och gjorde en del tankearbete innan vi satte igång. Sen till brädgården och köpte cederplankor och några verktyg. Den riktigt svåra delen var att få fram vinkeln på taknocken, den är inte helt rät, nittio grader. Det tog mig en stund att komma fram till att snickaren som byggde entrén använt sig av 87 grader, en i mina ögon märklig vinkel. I alla fall efter mycket sågande med sticksågen är fronten nu på plats. Och alla är nöjda. Vi får se om det blir fler snirklar….

Nu har jag varit här några dagar. Vi har mest hållit oss i frivillig karantän inomhus. Tar en promenad morgon och kväll. Besökte min systerson Carl häromdan och såg hans nya hus. Två år gammalt, tre/två säger de här. Dvs tre sovrum och två toaletter/badrum. 170 kvadratmeter är lagom för en person här. Stor trädgård och tvåbilsgarage.