Chicago

Dag 13.

Nu blir det glesare med mitt bloggande. Jag är liksom framme vid min resas mål och nu väntar mer av vardagsliv. Morgonpromenad runt Foothills, ett trevligt område med eleganta hus. Vi får söndagsmiddag hos Carl. Ska bli fint att se hans nya hus.

Dag 12.

Reser till Bozeman. Fortfarande stora fält. Men vi kör genom ett namnlöst pass och det är ganska dramatisk natur med höga berg och Missouri. Framme i Bozeman möter Emilie och hennes hund Rosie. Carl kommer över och vi äter en utsökt middag som Emilie och Carina fixar. Tidigt i säng och jag sover som en stock.

Framme i Havre möter Carina och Phillip mig som avtalat. Underbart att träffa dem. Vi åker till Fort Benton för att övernatta på Grand Union Hotel. Det är en plats full av historia från Lewis and Clark och framåt. Hit gick hjulångare upp på Missourifloden som rinner ända här uppe. Det hade jag ingen aning om. Det är Amerikanska kontinentens längsta flod och farbar ända hit. Hotellet byggdes 1882 och har en brokig historia. Nu är det ett elegant ställe med utmärkt kök. Eftersom vi bor på hotellet får vi äta i marsalen. Vi tre och ett par till. Vi serveras en gourmet måltid av sex rätter. Med utsökta viner. Imorgon stänger de allt pga corona. En sån tur att jag bokade om! Detta hade varit synd att missa.

Servitrisen i caféet/baren, Jena, berättar att hon satt sin exman i fängelse på livstid sedan han försökt mörda henne. En riktigt ruskig historia om manliga övergrepp. Jag hatar såna män och tycker inte att de ska kalla sig män. Monster vore bättre.

Dag 11.

Vaknar tidigt efter en lång natt av avbruten sömn, men jag sov faktiskt. Det är snö och kallt ute. När jag vaknar nånstans i North Dakota är det faktiskt minus 19 grader celsius. Äter en utmärkt frukost i loungen med Stephen. Sitter sedan och tittar ut på ett oändligt platt landskap. Ser en del oljekällor, i North Dakota är det mycket fracking efter olja. I övrigt inget mer än ändlösa fält för odling av säd, troligen vete och korn. Stephen vill ha en Bloody Mary och beställer varsin dubbel till oss. Vi träffar Avy som är på väg till sin exman sedan han nu skilt sig från frun efter henne. Olika öden.

Dag 10.

Ett dimmigt Chicago. I vanlig ordning här vaknar jag vid sextiden. Jag äter den hamburgare jag råkat dubbelbeställa till middag igår kväll. Jag beställde pasta med räkor och missuppfattade bartendern, han verkade inte gilla att jag beställde pasta, så jag tog en hamburgare istället. Och fick naturligtvis båda rätterna! Efter viss palaver betalar jag, det var liksom mitt fel. Och vi finner att han kommer från Trogir i Kroatien. Där jag varit så många gånger. Så vi pratar lite om den stan innan jag går upp på mitt rum och äter vid skrivbordet. Alltså har jag en hamburgare till frukost; jag bestämmer mig för att den är bättre kall än vad pastan skulle vara. Efter denna lukulliska frukost går jag ner till Lake Michigan. För att åtminstone få se vatten. Det är väldigt dimmigt, grått och blåsigt. Ytterst få är ute, några joggare och några som rastar sin hund. En kvinna i min ålder söker kontakt och vi

Dag 9.

Det drar ihop sig att checka ut från hoteller. Ett trevligt hotell till rimligt pris. Har packat allt men behöver inte lämna förrän kl 12. För att röra på mig lite går jag ner till sjön, Lake Michigan. Det är bara 20 minuters promenad. Vädret idag är grått, väldigt dimmigt och det ska bli regn och storm under dagen. Tur att jag drar. Nere vid stranden stretar många joggare fram i dimman. Jag pratar lite med en kvinna som rastar sin hund. Hennes syster bor i Montana. Några tålmodiga står och fiskar men ingen fick något under tiden jag var där. På väg tillbaka pratar jag med en man som säger att förra året dog ett par tusen i den vanliga influensan. Och att nu kan Kina köpa upp Amerikanska aktier, köpa USA utan vapen. Också en tanke, att vi alla är lurade. Konspirationstankar finns alltid. Själv har jag i hotellrummet trancendenterat mig till en högre medvetandenivå och funnit att Covid-19 är infångat från yttre rymden av ISS, den internationella rymdstationen, odlat där och sprids nu genom NASA’s försorg av flygplan över jorden. Så är det. Er guru har talat.

Njuter en kopp kaffe och donut. Vet inte när jag har tillfälle att skriva igen. Om det finns wi fi på tåget är det inga problem, annars hörs jag inte förrän jag är i syrrans hus. Lev väl, och i splendid isolation – som jag!

Eftersom det inte har börjat regna ännu går jag till CTA, högbanan och småpratar lite med spärrvakten som gillar min ryggsäck. Går av vid Quincy och promenerar till Union Station. Pampig vänthall men väl nere i underjorden är det varmt, unket och osunt. Jag sätter mig i gaten och väntar. Pratar lite med en granne men försöker hålla mig i den glesaste delen. Mitt tåg körs fram och jag får embarkera. Efter min destination blir jag hänvisad till dörr tre. Så högt tåget är, säkert fyra-fem meter. Det är inte en elektrifierad bana. Tåget dras av tre rejäla diesellok. Väl ombord får jag sitta var jag vill. Alla säten är riktade framåt. Ingen åker baklänges. Jag försöker komma på någon allegori om att det är bättre att möta framtiden framåtvänd än genom att betrakta det som passerat. Att det också gäller i livet som stort. Men kommer inte på något mer än just detta.

Jag sitter i en stol, mycket bekväm. Rejält benutrymme till framförvarande stol. Man kan fälla stolen långt ner och fälla upp ett benstöd, som en recliner. Det bör gå bra att sova där. Det gör det visar det sig. Jag sov bra om inte direkt gott. En sovplats hade kostat ungefär tre ggr så mycket. Men i det priseti ngår alla måltider. Jag får betala mina.

En servitris går genom tåget och frågar om någon vill reservera plars för middag. Ja! Det vill jag. Får tid 17.30 och eftersom inget riktigt ätit sedan frukost blir det en lång väntan. Väl värd att utstå. Jag tar med mig flaggan och blir frågad om varför. Aha, vi ska se om hittar något sällskap. Jag får sitta vid ett bord, äta lagad matmed riktiga bestick. Ett glas vin och en GT, sen mår jag bättre än på länge. En man vägrar sitta vid mitt bord och servitrisen ger upp. Nästa man kommer in, ser ganska berusad ut och med honom tillbringar jag resten av resan. Steven från Milwaukee, en pensionerad advokat på väg till sin syster i Seattle. Ifrån sin fru som han håller på att skilja sig från. Vi dricker drinkar som han gärna betalar och har en trevlig kväll tillsammans.

Dag 8.

Några mil västerut ger mig en timme till. Jag är nu 6 timmar efter Sverige. I Montana blir det 7 timmar men när även Sverige ändrat till sommartid vecka 13 blir det åtta timmar som det brukar. Det var då väldigt rörigt med tiderna.

Efter frukost inköpt på Walmart här bredvid, serverad vid skrivbordet, tog jag CTA bruna linjen in till Loop, det är centrum. En resa på en kvart i ganska låg fart. Tåget går ovanför gatuplanet och är i ett slitet skick. Här behövs mycket underhåll. Så rostiga konstruktioner är inte tillåtna i Sverige/Europa. Och det blir ganska skumt under dem. Gammalt, slitet, trångt, skramligt och fult. Men ändå effektivt.

Jag har givit upp. Åtminstone denna del av resan. Finns inget som håller mig kvar här. Visst, Chicago är en fin stad och har mycket att erbjuda, om det vore öppet någonstans. Till råga på allt regnar det kraftigt och skall fortsätta även i morgon. Jag går över en avspärrad bro, med förmannens tillstånd, och tar mig till Union Station. Vilken byggnad! Tågstationer förr var verkligen pampiga. Denna är inget undantag. Nästan tomt på folk. Amtrak har en biljettkassa och det är dit jag är på väg. Inga problem att boka om, jag reser redan imorgon och skippar en dag här. Det blir ändå lite meanderpromenad innan regnet får mig att helt tappa sugen. Ser på avstånd på Sky Cloud, kallad the Bean, även denna plats är stängd, och hittar originalplatsen och skylten för Route 66 som utgår härifrån. Det återstår för mig att hitta Brown line mot Kimball och ta mig till hotellet. Ut på gatorna för att hitta någon lunch. Jag vill ha en klassisk Chicago Wiener. En korv med bröd och extra extra allt. Det finns en sån take out alldeles nära men där släpps jag inte in. Closed. Vänder om mot en pizzeria. Går in och blir inte särskilt vänligt mottagen. När telefonen ringer vänder hon sig bort. Jag blir arg och säger något fult på svenska. Hittar istället Ali Baba där jag får mig en kebabrulle på nötkött och en sallad. Faktiskt ett bättre val än pizzan. Och det var gott. Längre än så här har inte dagen kommit och det händer inget mer idag.

Lite senare ska jag finna något till middag men nu är det slappa på rummet som gäller. (14.700 steg)

Dag 7.

Vaknade i Indianapolis. Har nu lärt mig uttala stan på rätt sätt men det hörs ju inte här. Gick en sväng genom stan. Inte mycket att berätta om. Jag köpte en lunch och gick till hotellet och åt den. Jättetrevlig personal.

Resan till Chicago gick utmärkt. Man ser mycket från bussen. Men det var inte mycket att se. Platt landskap med fält som går ihop med himlen, som på havet fast på land. En ich annan gård. Två pyttesmå (för de var långt bort) gröna traktorer arbetade på ett enormt fält. Det verkade vara ett riktigt sisyfosarbete för dem. Nästan tröstlöst att åstadkomma något med dem. Med så stort fält hade det behövts massor av traktorer.

Vi åkte genom ett område med vindkraftverk. Det tog säkert 20 minuter från början till slut. De flesta stod still i den svaga vinden. Men det var säkert flera hundra.

Väl i Chicago tog jag metro vid Clinton. Inte heller här gick det att betala med kort. Cash hade jag inte. Efter några försök att trycka på allt o vända på kortet gav jag upp. Gick fram till kuren där det satt en kvinna. Hon borde kunna sälja mig en biljett. Jag bad om det. Open the door, sa hon. Va, jag har inte lyckats betala. Just open the door, sa hon och log. Jag sa tack, öppnade och gick ner. Pkte mina två linjer, den blå och den bruna. Den bruna går på räls ovan mark. Kul men fult under. Hotellet ligger ganska nöra, berömmer mig själv att hittat hotell i närheten och till bra priser. Det här är riktigt modernt och snyggt. Fräckt inrett med konst på väggarna.

Eftersom allt är stängt, man kan köpa take out, fick jag äta vid skrivbordet på rummet. Inte alls vad jag hade planerat. Tur att jag köpte några öl. (16.500 steg)

Jag måste bestämma mig för om jag ska stanna här i de tre nätter jag planerat. Två blir det ju hur som. Det som talar mot att stanna är att det är besvärligt att äta, och tråkigt utan att kunna sitta vid ett bord. Det som talar för är att jag tror att Chicago är en trevlig stad med mycket att se. Går till Amtrak i morgon och kollar om jag kan boka om. Går inte det är ju saken klar, då måste jag bli kvar här.