Snickarglädje

För väldigt, väldigt länge sen gjorde jag lite ”snickarglädje” på en bokhylla till våra föräldrars sommarstuga på Stora Höga. Som följdes av mer under taket på den nya farstubron som byggdes nån gång på 1970-talet. Det där har suttit i huvudet på Carina, min syster. När de i oktober i höstas byggde en ny entré till sitt gästhus där Emilie bor ville hon ha något liknande. Jag fick frågan och sa att visst, jag kan försöka. Jag gillar att snickra och om verktygen finns klarar jag det antagligen. Papper och penna och kreativitet så ska det nog gå att hitta på något. Verktyg har jag så det räcker sa Phillip. Det har han verkligen. Jag skissade, översatte till en bit kartong för hållbarheten och klippte ut som en schablon och mätte. Och tänkte. Vi åkte till brädgården och köpte några plankor ceder. Dyrt trä och med en härlig doft. Dessutom håller det bra mot röta.

Bitarna som hänger under vindskivorna var inte så svåra. Det svåra var att finna vinkeln. Jag skrev om det häromdagen. När alla fyra var uppe tog jag mig en funderare och tänkte att det går nog att göra mer. Efter en mer eller mindre sömnlös natt till var jobbet planerat och vi åkte till brädgården och köpte en 12-tums cederplanka. Den delades i fem delar, två på bredden och tre på längden. Först göra den lodräta och den vågräta ramen. Mät, mät igen, såga och mät igen. Sen montera ihop på arbetsbordet i gaeaget och tänk, tänk, tänk. Och rita något kul med lite krumelurer på. I huvudsak gjorde jag det direkt på brädan, som blev rätt kladdig. Fram med sticksågen och börja såga. Istället för att spänna fast biten gjorde jag ett hål i arbetsbordet. Det blev mycket enklare att hålla sågen stilla och vrida arbetsstycket. När jag var nästan färdig började fanskapet att wobbla/skaka upp och ner och den innersta delen gick av. Förtvivlan! Jag prövade att limma med trälim och det funkade faktiskt! Den andra sidan blev lättare, man lär sig efterhand, och jag sågade upp ett mindre hål för att få ett fastare underlag. Och jag sågade av det som skulle bort, insidan av krumeluren, efterhand. Det blev ingen lika snygg krumelur att spara som efter den första men resultatet blev bättre. Och jag sågade inte bort lika mycket och använde ett smalare blad, enklare att göra böjarna. Därför är inte sidorna helt symmetriska men den andra höll ihop hela vägen. Och, vem bryr sig. Vi spikade ihop delarna med spikplåtar, limmade de uthuggna delarna i ramen, lät limmet torka och har nu satt upp det. För Montana är detta antagligen en unik entré och jag känner mig stolt över resultatet. Carina, Phillip och Emilie är jättenöjda och det är ju huvudsaken. Även om det finns några misstag här och där. Jag är en glad amatör och har gjort så gott jag kunnat.

Allt jag planerat här i Bozeman, museibesök, shopping, restarangbesök, mikrobryggerier, eventuellt skidåkning mm har blivit inställt. Och något skulle jag ju göra här. Det blev familjeliv, frivillig karantän – och snickarglädje.